Ämnet kan låta något torrt för den oinsatte men med Bosse "Bildoktorn" Andersson som guide blir det riktigt intressant även för den som ser bilen som ett fortskaffningsmedel, varken mer eller mindre. Det finns en del litterära källor att ösa ur. Här ett axplock.
- Även om jag och Birgitta är väldigt olika till sättet så är vi ändå kompisar och tvillingsjälar genom vårt gemensamma bilintresse, berättar Bosse.
Amerikanske John Steinbeck, bland andra, har skrivit om bilens betydelse i samhället. I Vredens druvor från 1939 till exempel, skildras hur den fattiga familjen från Oklahoma kör till Kalifornien för att plocka apelsiner. En lång rad bilmärken, billiga som dyra, dyker upp i samband med bilköpet. Eller vad sägs om Chevrolet, Ford och Plymouth, Buick, Oldsmobile och Pontiac, Dodge, Chrysler och La Salle? Familjen valde till slut en Hudson, sågade av det bakre partiet och ersatte det med ett lastflak, och drog så iväg till apelsinodlingarna.
"...stod den gudlösaste bil jag någonsin sett. Den kom mördarnas svarta bil att se kyrksam ut. Den här, som spann lågt med motorn på och en vit rökslinga från avgasröret, var en svart Packard Limousine från 1938...och den långa kistliknande huven...den var lika glänsande polerad som en japansk leksak...och dörrhandtag som semaforerade i solen..."
- Visst är det underbart! Tyvärr tappar boken liten av sin gnista på svenska eftersom översättaren har gjort några dundermissar och bland annat kallat framskärmarna för stötfångare, säger Bosse Andersson.
Hm, detaljer, detaljer. Tillbaka till Sverige. Debattören och författaren Jan Myrdal hatar stora och pampiga bilar. Ur boken "På resa" plockar Bosse fram denna kärleksförklaring ägnad den lilla Citroen 2CV inför det att bilen inte skulle tillverkas längre:
...sörjer den så som vi sörjer till när vi i morgontidningens familjespalt plötsligt läser om hur en flicka vi en gång älskat och varit sammans med och då för länge sedan just de dagar kriget tog slut trott vi skulle hänga ihop med nu gått bort och redan begravts...
- Mellan extremer som Westlake och Myrdal hittar vi bland annat P.G. Wodehouse, fortsätter Bosse. Denne man beskrev bilar på samma tankspridda sätt som huvudpersonen Bertie Wooster körde bilar:
...jag snurrade lite på ratten för att undvika en tillfällig hund och fortsatte...
- Kommissarie Lynley kör en Bentley i Elisabeth Georges böcker men en Bristol 410 i tv-serien. Colin Dexters bilälskande kommissarie Morse kör en Jaguar MkII på tv men en italiensk Lancia i böckerna. Stieg Trenters gamle Stockholmshjälte, fotografen Harry Friberg, han kör av någon anledning runt en bil av det franska och mer luxuösa märket Hotchkiss. Och James Bond kör gärna Aston-Martin i filmerna men Bentley i böckerna, berättar Bosse vars kunskaper verkar outtömliga.
Bilen finns med i både glädje och sorg. I en av de vackraste noveller som skrivits, Stig Dagermans Att döda ett barn från 1948 står följande: ...Det är ingen ond man, han är glad och lycklig och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick framför kylaren som gnistrar i solen och njuter av glansen och doften av bensin och hägg. Det faller ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den röd
av blod. Vackert så att det gör ont i själen.
På tal om döden, författaren till Främlingen, nobelpristagaren Albert Camus, dog i en fransk lyxbil en Facel vega, ett märke som försvann efter att den franska staten inte velat stötta produktionen.
- Och författaren till de inte lika kända böckerna om pojken Calotti, racerföraren Mike Hawthorn sladdade av för evigt på en regnig väg 1960, i en Jaguar förstås, en MkII, en 3,4-liters, upplyser Bosse oss.
Och till slut, ett modernt boktips från Bildoktorn: Into the Red, skriven av Pink Floyds gamle trummis, Nick Mason. Den handlar om 22 av Masons bilar, testade på racerbanan Silverstone i England. En cd med motorljuden följer med boken. Trevlig läsning!
Bildtext: Litteraturkännaren och bildoktorn Bosse Andersson lyssnar och känner på avgaserna från en Jauguar V12.
