
Han var den första svensk som tog sig landvägen till Sydpolen 1998. Två år senare skidade han som första svensk till Nordpolen och året därpå genomförde han en expedition i äventyraren Ernest Shackletons fotspår till Sydgeorgien. Extremt tuffa fysiska utmaningar som idag ersatts av helt andra utmaningar - som pappa till sonen Otto, 9 månader

- Tvärtom. Att vara egenföretagare i äventyrarbranschen är ett privilegium, och en möjlighet att tillbringa mycket tid tillsammans med Otto. Dessutom kan han ju alltid följa med på lite mindre expeditioner. För några månader sedan var vi på Svalbard tillsammans och tittade på isbjörnar. Och förhoppningsvis kan vi göra fler saker ihop när han blir lite äldre, om han känner för det.
Förutom att tillbringa tid tillsammans med familjen - med turer i skogen tillsammans med Otto - är Ola Skinnarmo en eftertraktad och flitigt anlitad föredragshållare.
- Det blir väl ett 100-tal föredrag varje år runt om i Sverige, där jag utifrån mina egna upplevelser och erfarenheter försöker hjälpa människor att hitta inspiration och motivation i arbetslivet.
- Det är självklart att jag blivit mer försiktig nu när jag har Otto. Att exempelvis bestiga Mount Everest känns inte aktuellt just nu eftersom det är förknippat med så pass stora risker att råka illa ut. Samtidigt handlar ju allt äventyrande om att ta kalkylerade risker, så det finns andra saker som lockar istället. I april ska jag till exempel följa med på en ny expedition till Nordpolen, där vi ska åka hundspann till den ryska forskningsstationen Borneo. En lite kortare expedition på några veckor.
Men innan dess ska det firas jul. Och det blir en traditionell svensk jul i Stockholms skärgård.
- Vi har ett litet ställe ute i skärgården där vi brukar fira jul tillsammans med familjen och de närmaste vännerna. Och fokus brukar ligga på maten - framförallt på julskinkan, säger Ola Skinnarmo och skrattar.
När det gäller framtida äventyr och expeditioner finns det inga färdiga planer i dagsläget. Men idéer och uppslag saknas inte.
- Egentligen har jag redan gjort min drömexpedition, när jag som ung och oetablerad äventyrare skidade ensam till Sydpolen. Men för mig är det inte alltid nödvändigt att vara först eller värst. Varje projekt har sin egen utmaning som man brinner för. Just nu sneglar jag mot ett otillgängligt område i Tibet, som jag har varit sugen på att klättra i ganska länge. Och vem vet, om Otto kan och vill så kanske vi kan göra det tillsammans någon gång. Det vore fantastiskt.














